Det är alltid så för mig, just när man tror att saker äntligen börjar bli lite bättre blir allt så mycket sämre..jag vet inte ens vad jag känner just nu, allting är så himla tomt och rörigt men samtidigt smärtsamt.

Ibland orkar jag bara inte mer, jag gillar inte att skriva för mycket personliga saker här. Men allting är så hopplöst och meningslöst just nu jag vet inte vad jag ska göra av med denna smärtan..ibland tänker jag att om jag försvann skulle ingen sakna mig..jag är ändå 1 av typ 8 milijarder människor som bara sitter isolerad i mitt rum hela dagarna och inte gör ett skit. Jag är inte säker på att jag kommer fortsätta med bloggen, jag får se om jag orkar.

När man ser smärtan och besvikelsen i sina föräldrars ögon när de tittar på en..när man vaknar på morgonen och inte har någonting att se fram emot för att man vet att denna dagen kommer bli precis som alla andra dagar..